Ibland känns det som att livet står stilla, jag pluggar fortfarande vilket innebär att jag inte har någon ordentlig ekonomi och därför är mer eller mindre tvingad att fortfarande bo i hyresrätt. Nu är den jag och M bor i väldigt fin, ljus och stor så jag ska inte klaga men jag längtar efter hus, barn med mera. Allt detta måste jag vänta på tills jag är klar med utbildningen. Är inte långt kvar men ändå. Det känns som att alla andras liv går framåt men inte mitt. Varför har jag så bråttom egentligen? Jag är inte ens 25 och har hela livet framför mig med detta, går jag för fort fram så har jag inget att se framemot sedan. Visst man kanske flyttar till nya hus och skaffar fler barn men det är ju ändå första gången som är extra speciell, i alla fall med hus. Jag kan inte heller ha hur många barn som helst för att ha något att se framemot. Jag får väl nöja mig med det jag har sålänge och det är inte dåligt det ska jag inte påstå. Som sagt jag har inget tålamod för fem öre. Känner ni likadant?